Gungigt…  och alldeles underbart

Visst visste Marika Wachtmeister mycket väl att hon en dag skulle flytta till slottet Wanås i Göinge i östra Skåne. Det hade hon nog insett redan när hon träffade sin CG (Carl-Gustaf) på ett diskotek i Lund 1969; han friade redan första kvällen.

Och visst följde hon med när hennes man och hans far, greve Carl-Axel Wachtmeister på Wanås, hade fattat beslutet, över hennes huvud. 1985 var det dags för CG, som nästan aldrig kallar sig greve, att överta familjegodset.

Egentligen ville hon inte alls lämna sitt arbete på advokatbyrån i Linköping, där familjen rotat sig, med barn, villa, vänner, kulturliv och nära till Stockholm. Hon våndades, hon tappade fotfästet och hon kom att känna sig olycklig i det nyinredda hemmet i slottsflygeln.

Hon fick inte mycket stöd av sina vänner när hon grät ut om sina bekymmer. Ingen tycker synd om en person som flyttar till ett slott, noterar hon i den bok som hon och hennes man nu ger ut tillsammans, »Konst, kor och kärlek på Wanås slott«.

Men efter ungefär ett år på Wanås fick Marika Wachtmeister en idé, och hon lyckades förverkliga den. Hon mindes att hon som sextonåring hade fascinerats av Niki de Saint Phalles och Jean Tinguelys skulpturgrupp »Paradiset« i Central park i New York, där hon bodde med sina föräldrar på 1960-talet. (»Paradiset« står numera på Skeppsholmen i Stockholm). Och hon noterade att den stora skulpturutställningen i Stockholm 1986 hade blivit mycket uppskattad.

Varför inte ställa ut konstverk, skulpturer i slottsparken vid Wanås? Varför inte göra Wanås till ett centrum för konst i denna del av Skåne, som ibland betecknas som landskapets baksida?

Idén möttes till en början inte med någon större entusiasm av släktingar, vänner och anställda på godset. Men CG Wachtmeister, hennes man, tyckte att den var bra, och det berodde inte enbart på hans eget genuina konstintresse.

» Min starkaste drivkraft var att Marika skulle stanna kvar på Wanås som min fru«, skriver han vackert i boken.

De har nu varit gifta i 43 år och har fyra barn och femton barnbarn. Numera bor de i själva slottet, där rester av den berömda Sparreska konstsamlingen samsas med parets ständigt växande, ganska avancerade samling samtidskonst.

Sedan starten 1987 har över 250 svenska och internationella konstnärer ställt ut sina verk i den stora slottsparken. De allra flesta verken är platsspecifika – de har alltså skapats på och för Wanås. De ingår nu i den permanenta samlingen och förgyller, överraskar och skapar nya dimensioner och sammanhang.

Parallellt med att Marika Wachtmeister ledde konstverksamheten reformerade CG Wachtmeister Wanås Gods till en helt ekologisk verksamhet. Hon lämnade chefskapet för Wanås Konst, som numera är en stiftelse, 2011. Han lämnade över ansvaret för Wanås Gods till sonen Baltzar några år senare.

– Varje generation har Wanås till låns. I vår bok vill vi berätta om våra 30 år på Wanås, säger Marika Wachtmeister.

Arbetstiteln på boken var »Vårt Wanås«, men under arbetets gång kom det att handla mer om Marikas och CG:s privata, personliga liv än de kanske hade tänkt sig. De skildrar inte bara hur de utvecklade och utvidgade verksamheten på Wanås och gjorde godset modernt, samtida. De berättar också om drivkrafter, drömmar och tillkortakommanden i sina egna liv.

Idylliska och lite gulliga berättelser om vardagslivet, både under de hektiska arbetsåren och de lugnare pensionsåren, varvas med öppenhjärtiga skildringar av uppväxt, svårigheter och personliga problem.

Marika skriver om sina föräldrars dysfunktionella äktenskap och om sin mammas psykiska problem, som till slut ledde till självmord. CG berättar bland annat om bristen på närhet i relationen till sin far, sin känsla av övergivenhet under åtta år på internatskola och sitt matmissbruk. Båda har gått i terapi.

Ett kapitel i boken har titeln »Maktkampen«. Marikas konflikter med sin svärfar Carl-Axel Wachtmeister handlade framför allt om konstverkens placering i parken. Svärfar bodde i slottet och ville inte att verken skulle synas från hans fönster.

I ett annat kapitel medger Marika att hon fick betala ett högt pris för sitt höga arbetstempo. Detta, och allmänt pressade förhållanden, resulterade i »en tillvaro där privatliv och arbete med utställningar/ekojordbruk helt sammanföll och blandades utan synliga sömmar«.

Det slet. Hon gick in i väggen 2002. Med åren blev det allt fler och allt större glas vodka och vin. 2007 hade Marika Wachtmeister utvecklat ett alkoholmissbruk.

– Till slut ställde sönerna ett ultimatum. Om jag inte genomgick en behandling skulle jag inte få träffa barnbarnen.

Hon sökte sig till AA. I dag är hon nykter alkoholist och träffar dagligen de barnbarn som bor i närheten.

Vad lyckades ni bäst med? Konsten, korna eller kärleken?

De fnissar. Sedan svarar Marika Wachtmeister snabbt:

– Det stora är ju kärleken. Och det är det viktigaste.

CG Wachtmeister håller med:

– Vi gav oss den på att vi skulle klara av allt, även detta att jag fick ett barn utom äktenskapet. Jag kunde ju inte bara lämna den kvinna som jag friade till första kvällen vi sågs  …

Sedan enas de om att konsten självklart har betytt mycket i deras liv, inte minst det intensiva samarbetet och den intensiva kontakten med konstnärerna. För sin del skulle CG ha varit en helt annan person utan konsten, hävdar han.

– Den har gett mig en friare inställning till satsningar och initiativ. Och kanske en tro på mitt eget fria jag.

Det fanns en konflikt, mellan vad som förväntades av dem och vad de själva ville göra. Den konflikten har de velat gestalta i sin bok, och det framgår mellan raderna att de anser att de lyckats lösa denna konflikt på ett bra sätt.

Äktenskapet höll också, även om det frestade på. De har fungerat som en arbetsduo, vilket ansågs omöjligt när de gifte sig. Och de lyckades utan större problem och på olika sätt genomföra generationsskiftet på Wanås i både ko- och konstverksamheten.

Leken är en nyckel i gemenskapen och det är med en viss förtjusning som de glatt äntrar ett av konstverken i parken, Molly Haslunds »Gungor – koordinationsmodell 2«.

Det gäller att gunga åt samma håll.

Samtidigt.